Camillas Lidingö

Innan start då vi passade på att ta en Gainomax
som satt fint att trycke direkt efter loppet!

En vecka senare och Klassikern är härmed avslutad efter lördagens Lindingölopp. Precis som Johanna har beskrivit så hade vi inställningen att undvika kramper, väggar och avhopp genom att ta det lugnt och försöka njuta så mycket man kan av 3 mil terräng, och det lyckades vi med. Jag har däremot några saker jag definitivt skulle ha gjort annorlunda; aldrig mer Carboload! För dom som inte vet så är det en sockergelegrynig kaka som ska boosta energin inför tex långlopp. Körde det inför Öppetspår men kvällen innan och det funkade fint. Denna gång kämpade vi ner skiten ca 40 min innan start och detta resulterade i ett konstigt sockeröverdos som gjorde att jag sprang första milen med ett illamående som hette duga.

Efter ca 8 km lätt löpning var det bara att välja att antingen springa bakom ett träd och kissa (var ju självklart kissnödig) eller stoppa fingrarna i halsen för tid till båda hade jag inte. En snabb visit bakom ett träd och ett gäng glada förbispringande löpare så var det bara illamåendet kvar. Gick över efter milen och jag kunde börja njuta av Lidingös terräng. Vi sprang längst vattnet ,genom kvarter, in i skogen längs underbara kurvor upp och ner. Psykiskt kändes det så mycket lättare än tex Vasan eller Vättern då man visste att 3 mil är bara 3 mil. Men, det finns ett jäkligt stort men...till min stora skräck så hände det som inte fick hända. Magen började pajja efter halva sträckan. Har ju hört skräckhistorier om löparmage och det var precis det jag höll på att erfara. Detta skyller jag självklart på sockerchocken men som tur va så kunde jag hålla fokus då sista milen verkligen var ett lopp i sig. (Magen tog förövrigt en vecka på sig att bli helt återställd!?)

Konditionsmässigt var det aldrig några problem men just längden, backarna framförallt nerför gjorde att benen började kännas som stockar. Vi gick Aborrbacken och Karins backe sen var det bara att kryssa mellan alla som gick sista biten. Efter målgång var lyckan enorm att ha klarat loppet, klassikern och magen. Lidingöloppet är även det enda av klassikergrenarna som jag kände direkt  efter kände mig taggad att göra igen. Då med fler långpass i bena, seeda till något bättre startgrupp, en pulsklocka och självklart hoppas jag att vi kan tajma samma sällskap. För hela resan hade aldrig varit detsamma utan Jåpe!